Mr. Tönt is calling

Mr. Tönt ringde några ggr i veckan, igår och nu på förmiddagen.

Han hade kunnat vara allt annat än en tönt, om det inte var för att:

1. Senast vi var ute och åt, slöt en väninna upp när vi tog ett glas vin ngnstans här i stan. Hon var tvungen att gå på damrummet, och nu föll det sig så att det var jag också. Så, vi går samtidigt. Jag kommer tillbaka först. Då säger Mr. Tönt: Nå??? Passerade jag nålsögat?

Jag kunde knappt tro mina öron, men anade att han var övertygad om att vi diskuterat honom på damrummet. Vilket vi definitivt inte gjort. Så jag sade: Snälla du, jag vet vad du tror, men lyssna här: vi har varit på damrummet, och vi har inte talat om dig. Och om du undrar så gillar jag dig och hon verkar gilla dig.
Min mobil ringer några ggr under kvällen ( inte konstigt, det gör den jämt, vilket han var väl insatt i), men efter varje gång frågar han: Jaha....vem var det där då???? Så, det blir lite för tjatigt, minst sagt.

2. Vi skall ses efter jobbet på en drink, innan vi går på Operan. Helvetes trista kväll. Det första han säger är: "Har du favoritkostymen på dig ikväll?"
Alltså, hans osäkerhet är inte direkt sexig. Men, jag hade överseende med hans nervositet, så jag försökte förklara: Dear one, detta är ingen kostym! Och du har inte sett den här kavajen förut.
Men alltså, det hade ju varit klart roligare om han sade: "Heeeeej! Herregud, lika dashing, som vanligt." Eller ngt sånt. Sen spelade det ingen roll om han försökte göra det senare, jag tyckte han var direkt plump och avtändande. Sen verkade jag mer insatt i Operan vi såg, men strunt samma. Han satt väl bara och tänkte på en enda sak, men så skulle det definitivt inte bli den här kvällen heller. förbannade urtrista tönt.

3. Innan resa till USA, frågar han om jag skulle vilja ha ngn liten påse från Tiffanys. Alltså, vid det här laget kände jag honom tillräckligt, så "en liten påse", betydde nog precis det. En tom liten påse. Jätterolig typ. Fantastisk humor.
"Det skulle vara fantastiskt" sa jag. Man vet ju aldrig. Jag kunde ju ge honom en sista chans.
Väl hemma igen, ringer han och har beställt bord för middag. "du tar med dig ditt fantastiska leende, så tar jag med presenterna", säger tölpen. Jaha, tänkte jag. En sista gång, sen får det vara nog. Uppvisar han en endaste tendens till kontroll-behov, är det ajöss och goodbye! Nu vill jag inte nämna några restauranter, men kvällen var förfärlig. Jag hade såklart mitt fina leende på mig, men tro inte att han halade fram en endaste present. Inte ens en tom påse från Tiffanys. Vi satt på varsin sida om ett bord. Jag var tvungen att böja mig framåt när han talade, försökte visa intresse, men jag var såååå långt därifrån i tankarna som man bara kan vara. Det var på vippen att han skulle åka med mig till London och vara kattvakt åt en släktings katt. Thank the good Lord att vi aldrig gjorde det! Vi åt middag, och sade tack och hej. Några veckors dejtande, och han lyckas klämma ur sig så många dumheter på så kort tid.

Annars hade han kunnat vara en riktigt rolig en. Kul humor, kunde konsten att berätta anekdoter, vi hade såklart gemensamma bekanta, och gemensamma grundvärderingar.

Då undrar man verkligen vad han vill nu. Tur att jag är förkyld och absolut inte kan ränna ute på stan i det här tillståndet.
Jävla tölp, om ni ursäktar språket.