Kusin-ångest?

Igår var det tisdag och med den Allsång på Skansen, sen "Morden i Midsommer".
Jag minns för ett par år sedan, hur jag varje tisdag bänkade mig framför TVn för att se dessa båda program. Sjöng med för glatta livet, alldeles ensam. Hallelujah. Jag satt på landet, hade rensat hallonbuskar hela dagen, och det där var avslutningen på en skön dag, den gjorde dagen komplett. Jag visste att min väninna revisorn gjorde detsamma. Undrar om ngn förstår hur uppriktigt förbannade vi var varje gång de avslutade med "Stockholm i mitt hjäääääärta", men avbröt mitt i, så att man inte fick höra hela sången! Jag får nästan hjärtklappning nu när jag tänker på det. Av vilken orsak vet jag inte, det är möjligt att jag blir generad. Anyway, som vi älskade det programmet. Lasse Berghagen, pariserhjulet i bakgrunden, vattnet med alla båtar. Stockholm, staden i våra hjärtan. Hon tog med sin mamma dit en kväll, som en födelsedagspresent till henne, men jag vet att hon inte skulle märka om mamman försvann, uppslukad av sången som hon var. Och jag kan ärligt säga att jag fortfarande är sur över att jag inte gick dit, på den gamla goda tiden.
Igår kväll hade jag TVn på, men ....näe, det kittlar inte direkt i hjärtetrakten av det nya Allsång på Skansen. Morden i Midsommer kan man iaf lita på, det känns skönt.

Här väntas kusiner på besök, långväga sådana. En av mina kvinnliga kusiner bor sedan barnsben i Kenya, det skall bli roligt att träffa henne igen. De flesta flickor bland kusinerna jagar, ngt jag inte själv gör. Jahaapppp.....så, jag är en sån som kollar Allsång på Skansen, och inte jagar. Låter ju fräckt.