Monday, April 14, 2008

Lilla Engla

Som så många andra har även jag följt försvinnandet av lilla Engla.

Mina tankar går till Englas mamma och anhöriga.

Lilla Engla.

Jag hoppas mamma Carina känner tröst i att vi är så många som känner med dig, önskar att detta fruktansvärda aldrig hänt.

Jag tänker på er dag som natt och vill också lägga en hälsning till allmänheten i Stjärnsund som oupphörligen hjälpt till sedan försvinnandet. Ni har varit så starka!

På något sätt får en flicka i Stockholm tröst av att se på TV:n att man tar hand om varandra så gott det går.

Kram från en som gråtit.

10 comments:

Smartasmia said...

Fint inlägg. Och tack för fina ord hos Annie PD! Fattar inte riktigt hur ngt som hände för snart 30 år sedan kan göra så ont igen. Men det kan det tydligen. Trots allt - och som du skriver - är det en tröstande tanke att det finns så många finingar där ute i a f. Kramen

Anonymous said...

Vet du Blygisen. Jag tror många i vårt avlånga land har gråtit/gråter över lilla Engla, samtidigt som man finner tröst i att så många bryr sig.
Man bara undrar, hur grym kan en människa vara????
Kramar från Rovisen Mona

Blygisens betraktelser said...

Ja vet ni vad..

jag skrev ett långt inlägg, men raderade och behöll bara dessa rader. Men som jag tänkt på detta och som jag tänker på Englas mamma.

Om man kunde göra ngt, men det bästa vi kan göra är väl att försöka finna tröst, och fortsätta vara omtänksamma medmänniskor.

Vad beträffar att försöka slå larm till polisen utan att få gehör, det är ju fruktansvärt, men som de flesta vet, så kan/får de ju inte göra särskilt mkt utan bevis etc.
Och att lagen i egna händer, det får man ju inte heller göra.

Som sagt, det är viktigt att försöka finna tröst i svåra stunder, och det är så fint att se att hela Stjärnsund har stått upp, dag som natt.

Mina tankar går också till polisen som också är människor.

Kära Rovisen, vad fint det är att få en hälsning från dig! Hej!

Vi måste också komma ihåg alla att fortsätta leva och njuta av livet, trots att man blir påmind om hur hårt och orättvist det kan te sig ibland. Vi har inga garnatier för ngt egentligen, men det blir extra hårt en sådan här gång.

Nä nu får ni lova att krama om era nära och kära, hade ni varit hos mig hade ni inte kommit undan, jag hade gett er världens kram!

Miss Upsey Daisy said...

Har också gråtit men känner ändå hopp för mänskligheten när flera hundra man åker dit och hjälper til att gå skallgång.

Men såklart ska sådant här inte hända.

Blygisens betraktelser said...

Det är verkligen det som varit en tröst, att se hur människor håller ihop och kämpar. Det är otroligt fint och jag önskar jag kunde säga åt dem personligen till var och en hur man känner inför deras insats, vilket starkt intryck detta gjort.

Jag tänker på Englas mamma. Hur hon kämpade för att skydda sin dotter, ringde hela tiden. Det är grymt grymt grymt orättvist.

Nej, det får inte hända, det önskar vi alla.

Blygisens betraktelser said...

Ja, jag måste förtydliga mig. Människor har åkt flera mil, från Falun och allt vad det är, för att ställa upp.

Alla har varit så oerhört starka, modiga och empatiska.

Anonymous said...

Kära Blygisen. Du tänker så rätt. Det GODA måste segra !
kram Nalle

Blygisens betraktelser said...

Vi får hjälpas åt, Nalle.

Den som är starkare får trösta den som inte orkar.

Det blir ett tänt ljus ikväll, som en påminnelse.

Kram.

Annie - PD said...

Väldigt fint skrivet kära Blygisen!
Kram och var rädd om dig

Blygisens betraktelser said...

Ikväll tänder vi ett ljus, Annie PD!
Som en hälsning till Engla, Englas mamma och för att påminna om oss om livet.