Piiiip

Nu undrar ni kanske varför jag gör såhär?

Jo, jag vill bara göra alla läsare uppmärksamma på att jag har inte glömt bort bloggen, det är bara så att jag har drabbats av en dunderförkylning.

Eller....dunder och dunder. Iaf har jag jätteont i halsen, tryck över bröstet och har nästan tappat rösten. Och jätteont i näsan och allt. Huvudet. Ja, the list goes on and on and on. Det värker i hela kroppen. Jag förstår om ni tycker jag beter mig som en man nu.

I övrigt är det bra med mig, och detta går ju över- jag vet det innerst inne också ;-)

Om ngn orkar lyssna på mitt dravel, så kan jag berätta att i söndags skedde några märkliga saker, är ffarande lite omtumlad. Så pass, alltså.

Först blir jg kontaktad av en människa som babblar om ngt som gör att jag blir påmind om manschettknappe-mannen. Så då står jag där och svävar iväg i tankarna, medans jag såklart lyssnar och förösker konversera ordentligt med människan som kontaktade mig.

Ännu ett tag senare blir jag kontaktad av en annan, som också den personen tar upp ngt som verklgien påminner mig om manschettknappe-mannen, så än en gång står jag då där och skakar på huvuet, liksom. Småler och konverserar, skakar av mig det senare, tyckerdet var ett märkligt sammanträffande.

Då. Ännu ett tag senare, glider en --nästan- exakt kopia av manschettknappe-mannen förbi mig och min kollega, och jag lovar er att då kände jag mig nästan som i twilight-zone, som en artig läsare kommenterade här en gång.

Det var det skummaste jag varit med om på länge, och jag vet inte hur alla dessa tillfälligheter egentligen uppstår.

Jag ropade på min kollega och grep hennes arm och visst, hon blev ju nästan stum hon med.

Det var nästan så att jag kände mig som i en annan värld, med manschettknappe-mannen mitt emot mig, skrattandes och söt och glad.

Nej, det där var skumt.

Men tack ändå, det gjorde mig glad.


Jahapp. då är det krya-på-mig som står på agendan först och främst nu då!

Hej för denna gång.