Jag hade inte tänkt skriva en rad om detta av många olika skäl, men nu gör jag det.
Jag är förfärad, jag känner en sån stor ilska, är fruktansvärt upprörd och vill göra en tydlig markering här, hur liten betydelse den än har.
Jag har skrivit så mycket men raderat allt.
Idag skulle en pojke blivit väckt med sjutton knackningar på sin dörr, familjen skulle sjunga för honom, samma sång som de alltid sjunger för varandra vid födelsedagar. Denna dag som är så betydelsefull. Ett år äldre, ett år närmare livet som vuxen. Han skulle fått tårta, rak-set, skovårds-set. Pappa skulle säga att han är stolt över honom, bett honom ställa sig bredvid honom och mäta sig. Säga till mamma: "Se på vår son! Nu är han nästan stora pojken! Titta, snart lika lång som pappa!" Sonen skulle skratta och tänka att det är tur att inte tjejen eller kompisarna hör hur larviga föräldrar man har och säga: "Men ge dig, pappa....herregud, jag har ju växt om dig för länge sen hit med pengarna nu! " ..Mamma skulle stått därmed en tår i ögonvrån, lika stolt. Tänka att: "Oj vad åren går undan, tänka sig, det känns som igår vi låg på BB.. väldigt så fin han är, pappas ögon och mina läppar. Min lille son, jag älskar honom så. "
De skulle ätit en god frukost, planera in dagens middag, en trevlig weekend för att fira sonens sjuttonårsdag. Allt det där skulle de tala om under veckan, på kvällarna när de skulle hinna ses.
Mina tankar går idag till alla pojkens vänner och släktingar, men framförallt till hans kära mor och far som måste måste måste orka nu.
Jag tänker också på de andra inblande och deras familjer. Det här är en stor tragedi som var så onödig, det vet alla.
7 comments:
Ja, det är så vidrigt...
Det är det sannerligen. Allt som kunde gå fel den kvällen, gick helt åt pipsvängen.
Man tror att det skulle ha kunnat undvikas, därför känns det fruktansvärt fruktansvärt onödigt.
Det är så ofattbart för mig och många andra. Hur ska det då inte kännas för hans familj?! Kramar till dig...
Ja fy fan. Vi har själva en 18-åring och en 22-åring och vi lever med en ständig oro när de är ute och festar. Sånt här gör inte att man blir lugnare.
Det är förfärligt, förskräckligt, hemskt, ofattbart...ord räcker inte till...Vår medkänsla är väl allt vi har...
Ja, vad gör man? förutom att upplysa de sina om att försöka uppföra sig hövligt mot andra etc.
Ja, vi är nog några stycken som har varit chockade ett par dagar, men nu är jag här igen.
Frk Fleggman: Jag vet inte, men är det svårt, tror du, att be pojkarna sitta hemma en fredagkväll och virka lite? Herregud, de behöver väl inte vara ute JÄMT, liksom?
Post a Comment